För drygt två veckor sen var det dags för runceremonin med runan Pertra - klipprunan. Pertra är runan för elementet berg (som finns i vissa shamanska traditioner), för berggrund, metaller och mineraler, stenar, block, kristaller och alla väsen som lever i stenar och berg.
Den här ceremonin ville Pertra dedikera till ett typ av bergväsen som lever långt ner i berggrunden och vars uppgift i naturen är att ge stabilitet och hållfasthet. Eftersom dessa väsen bor långt ner i berget så är det inte så ofta som vi människor kommer i kontakt med dem, fast tyvärr oftare än vad de skulle vilja. När vi exploaterar områden och spränger oss ner i berget för att bygga bostäder, nå grundvattnet eller dra järnvägar så spränger vi oss ner dit där dessa väsen bor. Dessa väsen vill inte människan varken ont eller gott, de vill helt enkelt inte ha med oss att göra.
För ett par år sen hjälpte jag en grupp av dessa väsen att byta boplats p.g.a. just explaotering, och denna ceremoni var deras gengåva. När jag mediterade på Pertra för att få veta hur denna ceremoni skulle se ut så var det dessa väsen som kallade på mig att hålla ceremonin tillsammans med dem.
Vi möttes bakom Åkeshovs slott, och roligt nog blev vi 12 stycken. 12 är talet för runan Pertra (och detta år är också året 12, men mer om det i ett framtida inlägg).
Jag frågade alla om de hade med sig sin burk med salt och sin obsidian, och jag blev glatt överraskad av att alla hade tagit min varning om att man inte fick vara med utan dem på så stort allvar. Och jag hade faktiskt skickat hem den som inte hade haft med sig en obsidian.
Varför deltagarna skulle ha med sig just dessa två ting är något som är mellan mig, bergens väsen och deltagarna. Jag kan dock säga att det handlar om beskydd.
Innan vi gick mot ceremoniplatsen så talade jag om för deltagarna vad som skulle hända och vad som förväntades av dem. Jag berättade att dessa väsen inte vill ont men att de kan få oss att må konstigt, allt från illamående och förvirring till panik och ångest. Om någon av dessa känslor dök upp var det viktigt att deltagaren stod kvar innanför cirkeln och försökte att hålla en känslomässig och energimässig distans till det väsen som ville hälsa.
Vi gick in i skogen och när vi hade funnit platsen vi skulle vara på så blev jag som vanligt väldigt varm av runornas och alla väsens närvaro så jag tog av mig min jacka och en annan deltagare lånade den under hela ceremonin.
Vi började ceremonin med att jag öppnade en cirkel varpå vi ljudade alla runorna tillsammans, och Pertra specifikt, för att åkalla alla väsen.
Vi stod sen där i vår cirkel under mörkermånen och inväntade skymningen och bergens väsen i tystnad och med slutna ögon. Det var bergens väsen som dikterade denna ceremoni, så vi hade bara att ta det lugnt och vänta.
När skymningen var kommen och mörkret nästan helt hade lagt sig så fick jag klartecken från det väsen jag haft mest kontakt med att jag kunde sluta cirkeln, så vi gjorde det och tackade alla som hade varit med oss denna afton.
Efter att cirkeln hade slutits så hade några deltagare väldigt bråttom därifrån, det var ganska många minusgrader vid det här laget. Jag hade från början tänkt att alla skulle gå åt samma håll men några gick tillbaka vägen vi kom och de flesta, inklusive jag själv som gick sist, tog en bättre väg ut ur skogen.
På väg tillbaka till slottet så pratade vi lite om ceremonin och jag som hade hållit cirkeln hade lagt märke till några saker hos de andra deltagarna. Jag hade lagt märke till hur deltagarna flyttade på sig för att få plats med väsen mellan sig och runt sig, och hur flera deltagare vid ett tillfälle unisont hade satt sig på huk som för att bli ett med berget under deras fötter. jag la märke till hur två deltagare som stod bredvid varandra hade blivit rastlösa och irriterade på samma gång och hur de hade brottats med sig själva för att inte ta till flykten och bryta cirkeln.
I stora drag så upplevde jag ceremonin såhär:
När vi hade åkallat alla väsen så fyllde de cirkeln, några fnissade och några småbråkade, några betedde sig som om de hade blivit dittvingade av något annan och egentligen ville gå under jord och vila. Efter en stund började de bli mer nyfikna på oss och de var som att de ville berätta en historia, de ville visa en del av sig själva, om hur det var att vara en del av berget.
En liten krabat höll fast mig i benen och fick mig att känna det som om mina ben var ett med berget. Jag fick en skymt av honom när jag öppnade ögonen för att en av deltagarna gjorde ljud ifrån sig och verkade orolig.
Några av de väsen som var med oss ville bjuda med oss in i berget, och ni som följde med har säkert egna berättelser att förtälja...
I närheten av mig under hela ceremonin var det väsen, det "överhuvud" som jag haft mest kontakt av de som vi mötte denna afton. Han vaktade cirkeln och såg till att ingen otillbörlig kom in och det var han som rensade cirkeln och gav mig klartecken när jag kunde sluta cirkeln och avsluta ceremonin.
Av respekt för dessa väsen så tog vi inga foton under ceremonin, jag vet att någon deltagare tog kort på stencirkeln innan vi började. Om DU läser detta så hör gärna av dig, jag skulle väldigt gärna vilja se några bilder. Tack.
Det hände så mycket på samma gång att jag aldrig skulle kunna återge allt, och till det så kommer respekten för dessa väsen och att det är deras hem vi var bjudna in i och deras värld vi fick en skymt av.
Alla deltagare upplevde denna ceremoni på sitt eget sätt. Av de jag pratade med så hade de flesta upplevt att det blev trångt och att de kände sig stela, någon hade hört ljud medan någon annan hade sett färger och ljussken och någon trejde hade liksom jag mest upplevt det med ett kännande och ett vetande... När det gäller att uppleva andra världar och träffa väsen så finns det inga rätt och fel. De kan ses mitt framför ögonen på oss av vissa medan andra bara vet att de är där, att de skrattar eller grälar, gråter eller skojar.
Som jag sa till deltagarna innan ceremonin; det enda som krävs av er är att ni litar på era sinnen.
Vandra i skönhet,
Koala
Jag kommer inom kort även att publicera ett inlägg om Runceremoni med Eoh som ägde rum söndag 20/1, under fullmånen...
Nästa runceremoni blir Runceremoni Algiz - en minnesceremoni, på djurkyrkogården den 19/2, också den under fullmåne.
Kommentarer
Skicka en kommentar