En runhäxas vardag

I en facebookgrupp jag är med i diskuteras just nu hur ens liv som häxa och relationerna till ritualer och annat magiskt arbete har förändrats genom livet. Bilden är från Ostara/Vårdagjäningen 2016, det är min egen skuggbok ni ser uppslagen. När det gäller just ritualer så har den största förändringen för min del skett i själva känslan kring dem. I början hade jag en överdriven respekt för hur de skulle utföras, en respekt som innehöll rädsla för att göra fel. Mina syften uppnåddes allt som oftast, vilket jag tror mer berodde på att jag redan då var noga med intention och tydlighet och berodde mindre på att jag följde varenda ritualbeskrivning till punkt och pricka. Jag lyssnade redan då på min egen intuition men följde den inte alltid, utifrån rädslan att ändå göra fel. Idag vet jag att det min intuition säger faktiskt är det bästa för just mig och att jag kan lyssna på den och följa den utan att respekten för de jag ser upp till minskar. Under åren har jag gått från att följ

Den här ceremonin började lite annorlunda än de andra, men så är det alltid med Wynja. I den här ceremonin öppnade vi cirkeln först på vanligt vis och sen med såpbubblor, ja du läste rätt... P.g.a. regn var vi tvungna att ha ceremonin inomhus, annars hade det definitivt blivit mer såpbubblor än det blev. Wynjas ceremonin handlade denna gång om barnet i oss alla, om att låta det barnet få göra sin röst hörd, få berätta om barndomens kärlek och stöd, om vad som fanns där och vad som inte fanns där. Att lyssna på ditt inre barn handlar aldrig om att skuldbelägga någon förälder, alla föräldrar gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar. Att lyssna på ditt inre barn handlar om att just lyssna, att förstå vad som har format den du är idag. De relationer vi lever i, upplever, ser och lär känna som barn påverkar hur vi relaterar till människor i vuxen ålder. När du var liten... Vad hade du för drömmar? Vad ville du bli när du blev stor? vad tyckte du var roligt? Vad hittade

Jag borde ha förstått att jag inte kunde ha två ceremonier för samma runa direkt efter varandra, även om "direkt" var en månad, utan att jag var tvungen att gå vidare till nästa runa. men man slutar aldrig lära sig, så är det ju. Jag hade ceremonin för Ken mot slutet av juni och helgen efter hade jag sista delen i steg 1 av min runkurs Bli en runmagiker & siare . Under den kurshelgen ingår det en ceremoni som deltagarna är aktiva i, förra året var det Ken som bjöd på en eldceremoni och i år hade jag fått in att Gifu ville leda kursceremonin, men inte kunde jag då tänka mig att den ceremonin skulle bli istället för den öppna runceremonin för Gifu. Men så blev det. Och för mig tog det hela semestern att inse det, det var inte förrän det var dags för den öppna runceremoni jag hade planerat som jag kände att det var fel och insåg hur allt låg till. Vi hade en underbar ceremoni under kursen, och Gifu hade valt en fantastisk plats med öppen utsikt i alla riktningar, m