En del kallar det valborg, en del kallar det Beltane, för mig heter det Frejas bål.
Och för oss blev det verkligen en gudinnas ceremoni, men den gudinna vi kände närvarade var Inanna/Ishtar. Jag har tidigare jobbat med henne, fast mindre interaktivt. Den här gången fyllde hon oss och ceremonin blev riktigt mäktig.
Vi är fem i cirkeln och vi firar årshjulet tillsammans i år. Alla var närvarande och vi tog med oss trumma, kittel, fika, ceremonidryck, örter att elda och annat smått och gott ut till en plats i närheten av där en av oss bor (inte jag).
Vi delade våra drömmar och mål, vi rensade ut och tog emot, vi dansade kring elden till trummans dån.
Och sen landade vi platt och kunde ha suttit kvar hela dagen.
Innan ceremonin har jag under lång tid stött på myran, överallt och i mängder. Ett fåtal har bitit mig men de flesta har bara varit där jag varit. Jag har kämpat med mina känslor inför dessa varelser som besitter så många fantastiska egenskaper; styrka, lojalitet, samarbetsvilja och målmedvetenhet. Under ceremonin var myran med oss, i mängder. Eller nej, hon var med Mig. Myror klättrade på mig som om jag var deras att muta in. Men det gjorde mig inget. Jag kände en samhörighet som jag inte tidigare kunnat, vågat acceptera. Jag släppte alla rädslor och lät de ta del av ceremonin, av mig.
Efter ceremonin, när vi hade stängt cirkeln, ville de ha oss därifrån illa kvickt.
Senare samma dag hittade en av de andra häxorna information som vi alla fick oss ett gott skratt av, nämligen den att myran är Ishtar/Innanas följeslagare.
Efter ceremonin, har jag insett att myrorna inte är där jag är, det är jag som går dit de är. Jag visste det delvis sen innan, jag har bland annat gått rakt in i en myrstack i skogen (utan att bli biten) när jag inte riktigt tänkt mig för (eller?). Men efter så har jag blivit mer medveten om det. Jag har kunnat känna deras närvaro och jag har även lättare kunnat be de om hjälp att finna trygga platser i skogen.
Deras kollektiva medvetande fascinerar och lockar mig. Jag kan mycket väl tänka mig en sådan tillvaro, i en annan tid.
Att känna in och känna av deras medvetande påminner mig om en övning i en av Alberto Villoldos böcker; de fyra insikterna, där man i meditativt tillstånd svävar från en nivå till en annan, från ett mer jordnära medvetande till ett mer andligt och inkluderade sådant.
Vandra i skönhet,
vi vandrar året medsols,
Koala
Och för oss blev det verkligen en gudinnas ceremoni, men den gudinna vi kände närvarade var Inanna/Ishtar. Jag har tidigare jobbat med henne, fast mindre interaktivt. Den här gången fyllde hon oss och ceremonin blev riktigt mäktig.
Vi är fem i cirkeln och vi firar årshjulet tillsammans i år. Alla var närvarande och vi tog med oss trumma, kittel, fika, ceremonidryck, örter att elda och annat smått och gott ut till en plats i närheten av där en av oss bor (inte jag).
Vi delade våra drömmar och mål, vi rensade ut och tog emot, vi dansade kring elden till trummans dån.
Och sen landade vi platt och kunde ha suttit kvar hela dagen.
Innan ceremonin har jag under lång tid stött på myran, överallt och i mängder. Ett fåtal har bitit mig men de flesta har bara varit där jag varit. Jag har kämpat med mina känslor inför dessa varelser som besitter så många fantastiska egenskaper; styrka, lojalitet, samarbetsvilja och målmedvetenhet. Under ceremonin var myran med oss, i mängder. Eller nej, hon var med Mig. Myror klättrade på mig som om jag var deras att muta in. Men det gjorde mig inget. Jag kände en samhörighet som jag inte tidigare kunnat, vågat acceptera. Jag släppte alla rädslor och lät de ta del av ceremonin, av mig.
Efter ceremonin, när vi hade stängt cirkeln, ville de ha oss därifrån illa kvickt.
Senare samma dag hittade en av de andra häxorna information som vi alla fick oss ett gott skratt av, nämligen den att myran är Ishtar/Innanas följeslagare.
Efter ceremonin, har jag insett att myrorna inte är där jag är, det är jag som går dit de är. Jag visste det delvis sen innan, jag har bland annat gått rakt in i en myrstack i skogen (utan att bli biten) när jag inte riktigt tänkt mig för (eller?). Men efter så har jag blivit mer medveten om det. Jag har kunnat känna deras närvaro och jag har även lättare kunnat be de om hjälp att finna trygga platser i skogen.
Deras kollektiva medvetande fascinerar och lockar mig. Jag kan mycket väl tänka mig en sådan tillvaro, i en annan tid.
Att känna in och känna av deras medvetande påminner mig om en övning i en av Alberto Villoldos böcker; de fyra insikterna, där man i meditativt tillstånd svävar från en nivå till en annan, från ett mer jordnära medvetande till ett mer andligt och inkluderade sådant.
Vandra i skönhet,
vi vandrar året medsols,
Koala
Kommentarer
Skicka en kommentar